Maktspel vid Rysslands gränser

Dagligen rapporterar svenska media om situationen i och kring Ukraina. Klart och tydligt meddelas att Vladimir Putin laddar upp för angrepp på Ukraina. De västliga demokratierna ställer sin militära och moraliska överlägsenhet till skydd för den hotade staten.

På c:a 2500 tecken som pressen oftast tillåter vill vi visa vad skådespelet faktiskt handlar om.

När Sovjetunionen var i kris 1989 och Warszawapaktens medlemmar i Östeuropa börjat öppna sina gränser, Berlinmuren revs och Tysklands återförening inleddes, träffades Sovjetledaren Gorbatjov och USAs president George Bush den äldre i december på Malta.

Där utfärdade George Bush löftet att Nato inte skulle dra fördel av Sovjets svaghet för att flytta sina militära baser närmare Sovjets och i praktiken Rysslands gränser. Löftet förnyades 14 gånger 1990 och -91 av de västliga regeringscheferna, ministrarna och Natoledarna Hans Dietrich Genscher, Helmut Kohl, James Baker, George Bush, Francois Mitterand, Margreth Thatcher, John Major, Manfred Woerner och Douglas Hurd.

Löftena bröts på 1990-talet, efter Sovjets fredliga upplösning, trots löften även till Rysslands dåvarande ledare Jeltsin. Idag står Natos trupper i form av stridsvagnsbataljoner, missilramper och manskapsförläggningar i Nordnorge, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Rumänien, och Bulgarien, förutom i de gamla Natostaterna Grekland och Turkiet. Natos flotta övar med Sveriges i Östersjön och med Ukrainas i Svarta Havet.

Nu är målet att införliva Ukraina i Nato och så sitta vid Rysslands gräns även där och mycket nära Rysslands hjärta. Natos mullvadsarbete stödde extremhögerns kupp i Kiev den 22 februari 2014 och fortsätter att militärt träna Ukrainas armé, som sedan 30 juni 2014 för krig mot sin egen befolkning i östra delen av landet. Tre fredsuppgörelser på ryskt initiativ med deltagande av Frankrikes och Tysklands statschefer har varje gång brutits av Ukrainas regering utan att väst protesterat. Västpolitiker har kallat Ukraina för "den största trofén".

Då Natoledare och västpolitiker idag hymlar om internationell lag och varje lands rätt att välja försvarspartner glömmer de bland mycket annat sina bombningar av Serbien 1999 och avskiljandet av Kosovo för att anlägga Europas största Natobas där, Camp Bondsteel. Det militärt vida överlägsna Nato pressar på för att uppnå det yttersta hotet mot Ryssland, som idag inte har något att förlora och drar sin sista röda linje. Men Sverige är med − en skam.

ERNI & OLA FRIHOLT