Till meny

2014

Nato och Libyen våren 2011

Den 17 mars 2011 beslöt FN:s säkerhetsråd att man godkänner 'flygförbudszon' över Libyen, och tillåter 'alla nödvändiga åtgärder' för att skydda civila.

Krigshandlingar mot Libyen gick dock långt utöver vad FN hade beslutat. Ur Ola Tunanders bok Libyenkrigets geopolitik sid 39 läser vi:

Rapporter talar om den centrala roll som spelades av Natos flygoperationer, med 18 000 uppdrag och med 7 642 insatser av luft-till-mark-vapen (bomber/missiler). Amerikanska och brittiska fartyg avfyrade 110 Tomahawk kryssningsmissiler redan den första dagen, den 19 mars. Fyra dagar senare hade man avfyrat över 160 kryssningsmissiler. US Navy avfyrade sammanlagt mer än 200 Tomahawk mot Libyen. Redan efter två veckor, den 5 april, sade Nato officiellt att man hade slagit ut 30 procent av de libyska styrkornas militära kapacitet. Materiel och manskap slogs ut. Men lika avgörande var brittiska, franska och amerikanska specialstyrkor med qatarier och andra arabiska styrkor som interface till de libyska rebellerna. USA:s flaggskepp för den sjätte flottan, USS Mount Whitney, gavs en viktig roll som krigets kommandocentral. Hon skickades till Libyens kust redan i februari 2011.

Detta var alltså efter att FN:s säkerhetsråd hade antagit resolution nr 1973 för Libyen.

Följande kan nu sägas:

För det första
a) 'flygförbudszon' trodde vi betydde att stoppa Gaddafis flyg från att angripa civila.
b) 'alla nödvändiga åtgärder' för att skydda civila, kan inte betyda anfall i den omfattning som beskrivs ovan.

För det andra
Mycket omfattande militära angrepp följde snart efter resolutionen. Det måste betyda att krig mot Libyen redan var planerat, och att FN-beslutet blev startsignal.

Efter detta har Libyen förvandlats till ett land i kaos, och lokala krigsherrar konkurrerar med varandra och med regeringen.

Den verkliga orsaken till anfallet på Libyen, och mordet på Gaddafi, var att Libyen förde en självständig politik och deltog i planer att införa en ny valuta för bl.a. oljehandeln. Dollarn var i fara.

Det var Nato som besegrade Libyens försvar och störtade regeringen. Libyen 2011 berättar en del av sanningen om Nato.

Rekommenderad läsning är boken Libyenkrigets geopolitik av Ola Tunander.